Hösten bär färger som ingen annan årstid vågar sig på. Gult som glöder, nästan självlysande, mot skogens djupa gröna och blågrå toner. Löven fångar det sista ljuset och håller det kvar en stund, som om de vet att tiden är knapp. Det finns något både storslaget och stillsamt i kontrasten mellan de lysande björkarna och den mörkare granskogen bakom. Hösten ropar inte – den lyser. Den visar att förgänglighet inte är något sorgligt, utan något rikt, mättat och värdigt. Ett lugnt farväl, målat med generös hand.