Sommaren drar sig långsamt tillbaka ur Åredalen, som om den vill lämna plats med värdighet. Ljuset förändras först: dagarna blir klarare men kortare, och solen får en mildare blick när den stryker över fjällsidorna. Grönskan mattas av och ersätts av nyanser som djupnar för varje morgon. Björkarna tänder sitt guld, asparna darrar i koppar och rött, och granarna står kvar som mörka ankare i landskapet.

Luften blir hög och ren, med en ton av frost om nätterna. Dimman lägger sig försiktigt över sjöarna i gryningen, speglar himlen och suddar ut gränsen mellan vatten och moln. Fåglar samlar sig i tysta formationer, prövar vingarna mot en svalare vind. Det är en rörelse bortåt, men också ett samlande här och nu.

I byarna hörs ett annat tempo. Dörrar stängs, ved staplas, stigar rensas från sommarens övermod. Fjällen, som nyss bar vandrarnas skratt, får åter sin stillhet. Hösten gör entré utan brådska, klär dalen i sin skrud och viskar om vila, klarhet och det arbete som ska göras innan snön. Åredalen tar emot förändringen lugnt, som den alltid har gjort, med en stilla beredskap inför det som kommer.