Författarmöte med Karin Härjegård
Ett djupt samtal om skrivande, historisk research och berättelsens läkande kraft.
Inledning och barndomsminnen
Det började med att jag fick klistra in en bild i en liten skrivbok och sedan skriva en berättelse. Antingen minns jag det faktiskt, eller så har jag sett den här skrivboken efteråt, men jag ser den så tydligt framför mig. Jag tänker att någonting började där. Där fick man sätta samman bokstäver till ord som blev till meningar och slutligen till berättelser. Sedan dess har jag aldrig slutat; jag har bara skrivit och skrivit.
Min mormor bodde på samma gård som vi och hon hade en skrivmaskin. Jag kunde gå in till henne och morfar närhelst jag ville, och där stod skrivmaskinen bara och väntade på mig. Jag skrev och jag skrev. Ni vet hur det var med rullar och papper på den tiden – det känns som länge sedan, och det är det ju också. När jag hade skrivit klart något tog jag med det in till köket och bad mormor sätta sig ner. Sedan läste jag upp det jag hade skapat, och mormor sa alltid: "Men vad morsk du är!"
Jag tänker att det där är så viktigt för ett barn. Att få känna att vuxna ser en, lyssnar, tar sig tid och bekräftar att det man gör är bra – det betyder massor.
Efter det har jag ständigt skrivit: dikter, sångtexter, manus till musikföreställningar, psalmer och krönikor. Jag har alltid skrivit vid sidan av skolan och senare vid sidan av arbetet.
Skrivrutiner och arbetsmetoder
Jag brukar säga att min superkraft är att jag är morgonpigg. Det är en fantastisk tillgång, för då kan jag gå upp och skriva innan resten av familjen har vaknat. Har man en till två timmar på morgonen så hinner man massor.
När jag skulle börja skriva på heltid var det många som sa till mig: "Nu kommer du väl att börja ta sovmorgnar och inte komma igång förrän vid tio-elva." De trodde att det skulle bli så när man disponerar sin tid helt själv, men så fungerar inte jag. Jag vaknar runt halv sex, är jättepigg, brygger en kopp kaffe och går direkt ut till min skrivstuga för att skriva. Det är underbart.
När jag skriver använder jag en timer som jag ställer på 45 minuter. När den piper tar jag en paus. Jag har lärt mig att om jag inte ställer en klocka kan jag bli sittande i flera timmar. Då får jag ont i ryggen och blir helt seg i huvudet. Pauser behövs. Efter 45 minuter står jag kanske upp och stretchar, sätter mig en stund och vilar, eller går en kort sväng utomhus. Sedan kör jag 45 minuter till innan det är dags för frukost eller att ta tag i hushållssysslor.
Min hjärna är ganska bra på att säga ifrån när det är stopp. Efter ett visst antal timmar är det ingen idé att fortsätta, för då blir det jag skriver bara skräp. Vissa dagar kan jag hålla på långt in på eftermiddagen, medan det andra dagar tar stopp redan till lunch. Det är det som är fördelen med att vara sin egen chef – då kan man bestämma att det räcker för dagen och gå och hänga tvätt istället.
Arbetet ser också olika ut beroende på vilken fas jag är i. När jag redigerar och samarbetar med min redaktör på förlaget – då vi går igenom hela manuset, stryker, lägger till och ändrar – är det väldigt krävande. Då brukar jag korta ner arbetspassen till 30 minuter. När det sedan är dags för korrekturläsning krävs det ett ännu extremare fokus, och då kan passen bli ännu kortare.
Under själva skrivandet ser jag allt i bilder. Det är som att en film spelas upp framför mig och mitt jobb är att skriva ner vad filmen handlar om – beskriva hur personerna ser ut, hur träden vajar och vilken färg husen har. Sedan är det fantastiskt roligt när karaktärerna plötsligt börjar göra helt andra saker än vad jag hade planerat. Då får man helt enkelt hänga med. Det är dock viktigt för mig att veta vart berättelsen är på väg och hur slutet ska se ut på det stora hela, även om vägen dit kan förändras under skrivandets gång.
De tidiga böckerna och de historiska romanerna
Den första boken jag skrev gjorde jag tillsammans med mina kära vänner Sonja Wallén och Ulla Granqvist. Det var en tankebok om sorg och vad sorgen gör med oss människor. Den innehöll korta texter och Ullas fantastiska bilder, och fick titeln Sorg, det mest gåtfulla i mitt liv.
Därefter skrev jag tre historiska romaner. Den första handlar om en kvinna som kom till min hemby Hede år 1937 och gjorde ett stort avtryck där. Den boken heter Den där elden inom. Det var så otroligt roligt att få skriva om en verklig person, att sitta på landsarkivet, göra research och söka fakta för att sedan bygga en roman kring det.
Efter det ville jag fortsätta på det historiska spåret. Under en gemenskapsträff i Åre församling på Sankt Olofsgården satt vi och pratade om Åres historia. Två herrar vid kaffebordet, John och Gösta, sa då: "Åre vore ingenting utan kvinnorna." Jag höll givetvis med men frågade vilka de tänkte på specifikt. De berättade då om Kristina Hansson, som kom till Åre från Mellangrevie i Skåne 1894. Hon drev igenom och lät bygga Åres första turisthotell, Hotell Åreskutan (som idag heter Åregården), vilket drog igång hela den turistiska utvecklingen i bygden. Jag blev så fascinerad av hennes historia att jag skrev romanen Drottningen av Åre.
Men jag kände mig fortfarande inte färdig med de historiska kvinnoporträtten i vår trakt. Den tredje kvinnan hittade jag på Hovermo Gårdsmuseum – ett fantastiskt museum som jag varmt rekommenderar att ni besöker innan det stänger. I ett av utställningsrummen fann jag berättelsen om en kvinna från Rörjan som var en extremt duktig väverska. Hon emigrerade till Amerika 1902 och skapade sig ett stort namn där som konstnär och väverska. Hennes brev hem till Sverige finns bevarade på landsarkivet. Trots den gammaldags handstilen var de lätta att läsa. Jag satt där och både skrattade och grät, för breven var fyllda av både humor och djupaste sorg. Det resulterade i romanen Det har kommit ett brev.
Mellan dessa historiska romaner skrev jag även två novellsamlingar för bokförlaget Verbum. De ville ha bibelberättelser återberättade i novellform för ungdomar. Det var ett jätteroligt uppdrag som resulterade i böckerna Du ritar i sanden och Du möter min blick i vimlet.
Fjällserien
Efter allt arbete med research, landsarkiv och gamla dokument längtade jag efter att få skriva något där jag fick hitta på helt fritt. Det var då jag började skriva på det som skulle bli Kallbaderskan bland fjällen. Jag kunde inte ana vilket genomslag den boken skulle få.
Det har sedan blivit en bok om året i den serien. Den senaste delen kom ut nu i mars och heter Vandraren bland fjällvidderna. Det är den femte och sista delen i serien. Jag får många fina meddelanden från läsare som skriver att jag inte får sluta och att karaktärerna har blivit som deras vänner, men jag har bestämt mig – det här blir den sista delen.
Framgången med serien har även gett de tidigare historiska böckerna ett uppsving. Det är roligt, men också lite tråkigt eftersom de tryckta upplagorna av Det har kommit ett brev och Drottningen av Åre är helt slutsålda. Nyligen hörde ett bibliotek utanför Gävle av sig och berättade att en besökare som ville låna Drottningen av Åre hamnade på plats 34 i kön. De frågade om de fick köpa böcker direkt av mig, men jag har inga kvar själv. Jag har försökt få förlaget att trycka dem på nytt, men de menar att böckerna är för gamla (från 2017) och att det inte finns någon marknad, trots att jag vet att efterfrågan finns. Men vi har i alla fall spelat in dem som ljudböcker och e-böcker, vilket är en tröst.
Valmåsentrilogin
När jag höll på med den tredje boken i Fjällserien, Pianisten vid Fjällsjön, besökte min man och jag min bror och hans familj i Funäsdalen. Min man plockade ner en bok från deras hylla, började bläddra och berättade att det var en faktabok om Valmåsen.
Jag är uppvuxen i Hede och hade som barn hört talas om en by som hade dränkts, men då förstod jag inte vad det faktiskt innebar. Boken innehöll svartvita bilder på vackra gamla gårdar och människor i vardag och fest. Det var en otroligt vacker by. Jag läste om hur människorna tvingades lämna sina hem eftersom Sverige behövde mer elektricitet och vattenkraften skulle byggas ut. Valmåsen och dess invånare offrades.
Detta drabbade mig väldigt djupt. Jag började fundera på vad det gör med en människa att tvingas lämna sitt hem, särskilt när det handlar om gamla släktgårdar som gått i arv i generationer. Hur länge sitter de spåren kvar? Jag kände direkt att jag måste skriva om det här. Min man och bror påpekade att jag redan hade fullt upp med min pågående serie, men jag kunde inte släppa det.
Jag skaffade faktaboken, sökte information på nätet och tog kontakt med personer som vuxit upp i Valmåsen och upplevt fördrivningen. Jag hade bland annat ett väldigt starkt möte med Fritz, som nyligen fyllde 100 år. Vi satt vid hans köksbord och han berättade om sin barndom i byn, om hur barnen badade i sjön på somrarna, lekte i skogen och om bygemenskapen. Han berättade också om när de 1957 fick det slutgiltiga beskedet om att de måste flytta och att gårdarna skulle rivas. Tårarna steg i hans ögon under samtalet. Trots att det har gått många år sitter sorgen djupt kvar. Han sa orden: "Det fanns bybor som aldrig reste sig igen." De orden fastnade verkligen hos mig.
Efter mötena med Fritz och de andra började jag skriva. Jag valde att inte skriva om de faktiska, verkliga personerna i Valmåsen för att inte hänga ut någon. Istället skapade jag egna karaktärer men placerade dem i Valmåsen, där de fick gå igenom samma sak som de verkliga byborna upplevde.
Under arbetet dök ett tvillingpar upp i mitt huvud, Elsa och Rut, som är i sena tonåren. Jag förstod direkt att de var mina huvudpersoner. Jag placerade dem och deras föräldrar på en gammal släktgård i Valmåsen. För att utforska hur dessa historiska sår påverkar senare generationer skapade jag även en nutida karaktär, Cecilia. Hon är i 40-årsåldern, har ett till synes perfekt liv på Alnö utanför Sundsvall med familj och ett vackert hem vid havet. Men något skaver djupt inom henne – en rotlöshet som har ärvts i generationer. Vissa av Valmåsenborna flyttade till Sundsvall (även om de flesta flyttade till Tännäs och Funäsdalen), så jag lät Cecilias familj ha det ursprunget. Dessa två världar flätas samman i boken som heter När vattnet närmar sig.
Jag insåg tidigt att historien var för stor för en enda bok, så jag frågade min förläggare om jag fick skriva en trilogi. Han blev jätteglad, så det håller jag på med nu. Den första delen finns här idag. Och faktum är att jag precis under förmiddagen idag blev helt klar med korrekturläsningen av den andra delen, så det firar vi lite extra idag!
Frågor från publiken
De personer jag har kontaktat inför arbetet med Valmåsen har tagit emot mig med stor glädje och öppna armar. Jag kände mig först lite ängslig och undrade hur de skulle reagera på att jag, som inte har bott där, ville skriva om deras by. Men det har bara varit jättefina samtal. Efter att boken släpptes har jag dessutom fått massor av brev, mejl och telefonsamtal från andra människor med koppling till Valmåsen som velat dela med sig av sina egna berättelser.
När man samtalar med människor i researchsyfte tycker jag att det är viktigt att börja med en väldigt öppen fråga och sedan bara låta personen prata till punkt utan att styra samtalet. Det handlar om att lyssna. Och om man skriver om verkliga händelser och människor är det extremt viktigt att vara försiktig så att man inte river upp sår i onödan.
Det är min litterära agent som sköter alla kontakter och relationer med utlandsförlagen, så jag är inte direkt inblandad i att välja översättare. Men det är väldigt spännande att följa processen.
När jag var i Oslo och åt lunch med mitt norska förlag Kagge, berättade de om arbetet med den norska översättningen av Kallbaderskan bland fjällen (som på norska heter Å isbade blant fjellene). Översättaren hade haft jättesvårt med mina beskrivningar av bakning och mat, speciellt ordet "hallongrottor". Hon visste inte vad det var och funderade på att bara översätta det till "syltkaka", men förläggaren tyckte inte att det kändes rätt, så de fick arbeta mycket för att hitta rätt ord. De diskuterade även "sockerkaka", eftersom man i Norge främst bakar sockerkaka för att ha som tårtbotten, och översättaren tyckte det var märkligt att karaktärerna i boken bara åt sockerkaka som den var utan fyllning. Det är väldigt roligt att de engagerar sig så i detaljerna.
Det är också speciellt med omslagen i andra länder. Den norska utgåvan fick ett superfint omslag som jag tyckte mycket om. Den danska utgåvan däremot hade en bild med belgiska våfflor – som ju inte alls ser ut som våra svenska våfflor – och en miljö som såg ut som en skärgårdsmiljö snarare än fjäll. Min agent tyckte att jag skulle protestera, men jag kände att de får tolka det som de vill och göra som de vill med sina omslag.
Jag läser väldigt brett och blandar friskt mellan olika genrer, vilket jag tycker är otroligt givande. Senast läste jag en kriminalroman som heter Dyr av Pia Hagman, som tidigare skrivit barn- och ungdomsböcker. Den var väldigt bra och stack ut eftersom den fokuserade mer på fina miljöbeskrivningar och att man verkligen lärde känna karaktärerna, snarare än att bara fokusera på mord.
Jag är själv ganska trött på den inflation av mord som finns i dagens litteratur. Jag tror faktiskt inte att jag själv någonsin kommer att skriva om några mord. Man ska aldrig säga aldrig, men det känns väldigt avlägset för min del.
När den första serien skulle spelas in frågade min förläggare om det var okej att Marie Richardson läste in den. Det tyckte jag självklart var fantastiskt. Hon gjorde ett jättefint jobb och var otroligt noggrann med att höra av sig för att kontrollera att hon uttalade namn och platser helt rätt.
Inför Valmåsentrilogin hade jag en dröm om att Lo Kauppi skulle göra inläsningen. Jag älskar hennes röst – den är lite karg och passar perfekt för den stämning jag vill förmedla i Valmåsen. Jag sa inget till min förläggare utan gick bara och hoppades. En dag fick jag ett mejl från honom med tre förslag på inläsare, och Lo var ett av namnen. Jag svarade direkt att jag ville ha henne, och som tur var hade hon möjlighet. Lo läser helt fantastiskt. Eftersom jag använder en del härjedalska dialektord i texten (till exempel ordet "boan" för fäbodvallarna), spelade jag in en ljudfil till henne så att hon kunde öva på uttalet hemma, vilket hon klarade galant.
Jag tror faktiskt inte att det går att helt undvika det. Man måste gräva där man står, och det är i sig själv man gräver. Även om jag skriver fiktion och inte berättar min egen historia, så är det ändå utifrån mig själv och mina egna erfarenheter som jag fungerar och skapar.